Egentligen bara för mig själv

Slut

2011-08-07T09:54:00.000+02:00

Detta är sista inlägget på denna blogg. Jag hänvisar till www.andersalm.se som är omgjord till kombinerad blogg och hemsida.
Den här får ligga kvar ute på nätet ett tag till.

Snart är det slut

2011-05-27T21:42:00.000+02:00

Jag håller på att göra en helt ny hemsida. Det innebär bland annat att bloggen kommer att stängas. Jag kommer att blogga lite på den nya hemsidan men bara jobbrelaterade saker.
Gör man en tidning eller broschyr så är en deadline helig, men när det gäller webben verkar man kunna slira hur mycket som helst. Så för att ligga rätt i tiden så slirar jag också, med andra ord, jag vet inte riktigt när den nya www.andersalm.se kommer att publiceras. Men förhoppningsvis någon gång under sommaren.

Swedish Jazz Celebration

2011-03-15T19:03:00.001+01:00

Om en dryg vecka är det SJC i Luleå för andra gången. Förra gången 2007 var jag en av två officiella fotografer. Den här gången blev jag tvungen att tacka nej för jag har bokat en resa till Japan som krockar med jazzfesten. Nu vet jag ju inte säkert om jag kommer iväg till Soluppgångens land. Jag hoppas och tror att det ska stabilisera sig under nästa vecka.
En del av de bilder som jag tog 2007 visas nu i ett bildspel som jag satt ihop tillsammans med 5 andra fotografer.
Om ni känner er sysslolösa mellan 20.00 och 08.00 så kan ni ta en promenad till Kulturens Hus i Luleå och titta. Det visas varje kväll/natt fram tom. nästa helg.

Ögonblick i Kiruna

2011-02-20T19:36:00.001+01:00

Min gamla hemstad Kiruna är som vanligt i fokus, nu kanske mer än någonsin. Min gamla? frilanskollega, journalisten Kjell Törmä har gjort en fotobok på uppdrag av Kiruna Kommun. Anledningen till uppdraget är ju den stora flytten, eller stadsomvandlingen. Det gäller ju att börja innan det är för sent. Jag har recenserat boken för Norrbottens-Kuriren.
För första gången ska jag publicera en hel recension på bloggen.

Kiruna har en speciell plats i mitt hjärta trots att det är mer än trettiofem år sedan jag flyttade därifrån. I takt med att åren går lockar barndomsstaden mer och mer. På avstånd är lockelsen som störst. Det är en spännande stad, både miljömässigt och när man tänker på allt som händer. Men när jag besöker staden, vilket jag gör några gånger per år, så inser jag att det har gått för lång tid. Med lite sorg i hjärtat inser jag att Kiruna inte längre är min stad. Med detta som utgångspunkt tar jag mig an Kjell Törmäs bok Ögonblick i Kiruna 2009-2010.

Kiruna har en stolt dokumentärfotografisk tradition. En av Sveriges största fotografer genom tiderna, Borg Mesch, har gjort stadens födelse till stor konst. Vildmarkens omdaning till gruvmetropol har för evigt blivit en del av Kirunas och Sveriges kulturarv i och med Borg Meschs fantastiska fotografier.

Nu står gruvmetropolen inför en ny stor omdaning. En stad ska flyttas.

Sommaren 2009 fick journalisten Kjell Törmä i uppdrag av Kiruna Kommun att dokumentera staden och dess innevånare innan den stora flyttens påverkan blir oåterkallelig. Nu, drygt ett år senare, har 2075 bilder levererats till det stora arkivet och av dessa har 376 valts ut till denna bok.

Vad ska man ta med? Vad är det som är viktigt att bevara för framtiden? Törmä har varit överallt och hela tiden. Vi får se vyer över den vackra staden från alla vädersträck och årstider. Gruppbilder på byggnadsarbetare, teateramatörer och hockeyungdomar blandas med bilder från näringslivsgalor och andra evenemang. Det är en slumpmässig men ambitiös bildväv från framförallt det offentliga rummet.

Idag känns bilderna ganska ointressanta. Förutom vissa undantag finns det ingen gestaltning som leder tanken utanför bilden, som väcker frågor och funderingar. Det är bilden här och nu. Kiruna här och nu. Det är imorgon som bilderna kommer att växa och väcka tankar om hur det var. Det blir bilden där och då. Det blir Kiruna där och då.

Det viktiga med detta arbete är ju inte de enskilda bilderna utan att de finns samlade och tillgängliga. I det stora arkivet är en stor mängd bilder bättre än en liten men i bokform borde urvalet varit hårdare.

Kjell Törmä har bidragit med en viktig bit i det framtida pusslet. Men i motsats till Borg Mesch är han långt ifrån ensam. Goetheinstitutet i Tyskland, Norrbottens Museum, enskilda konstnärer och andra fotografer jobbar också med att gestalta stadsomvandlingen på sitt sätt. Förhoppningsvis på olika sätt. Ju fler desto bättre.

Kallt

2011-02-15T13:11:00.000+01:00

Nu börjar jag bli less. Kylan tar aldrig slut. När det är så här kallt en längre tid blir det även kallt inomhus i min arbetslokal. Den är för dåligt isolerad och elementen är för små. Måste sitta med vantar och ylletröja på mig när jag jobbar. Om jag hade varit anställd hade jag aldrig gått med på detta. Men nu får jag lov att stå ut. Jag gör det jag måste och sen går jag hem och gör resten. Till helgen blir det mildare. Tack.

Årets julkort

2010-12-21T17:28:00.000+01:00

Så här i sista stund innan julafton är det dags att tillverka årets julkort åt mina kunder och vänner. De får samma bild men med olika text. Det är min Iphone som står för kreativiteten.

European festival of the night

2010-12-17T13:06:00.000+01:00

Ett litet bildcollage från vår Korpilomboloresa. Utställningen är redan nerplockad men vi hoppas att vi kan få visa den på andra håll. Det var i vilket fall som helst trevliga dagar i Korpis. Fyra gubbar på turné går inte av för hackor. Vi satt i vår lägenhet och kommenterade varandras inlägg på Facebook. Kom inte och säg att vi inte hänger med bara för att vi är 50+.

Bilder ur natten

2010-11-29T20:19:00.000+01:00

Imorgon bär det av till Korpilombolo

Tillsammans med konstnärerna Jan-Anders Eriksson och Mats Wikström blev jag inbjuden av länskonstkonsulenten Bengt Frank att ställa ut i Korpilombolo. Temat på utställningen är "Bilder ur natten", ganska självskrivet under European festival of the night. Vernissage blir klockan 19 den 1:a december på Hotell Tre Sågar.

De flesta bilder jag visar är nytagna speciellt för denna utställning. Jag började med att försöka definera natten. Finns det natt på sommaren när det är ljust dygnet runt? Jag gav mig själv några regler att följa, regler som tillät mig utnyttja det magiska norrbottniska sommarljuset. Fotograferingen fick ske endast efter solens nedgång. Det innebar att få timmar på sommaren men större delen av dygnet under vintern blev tillåtna.

Sen blev några bilder till på gränsen för mina egna regler. Men regler är ju till för att brytas.

Mozarts Requiem, eftersnack

2010-11-20T15:29:00.001+01:00

Mitt förra inlägg handlade om ett litet projekt för Nederluleå Församling. Jag skulle gestalta, illustrera, bildsätta Mozarts Requiem som uppfördes på Allhelgona i Nederluleå Kyrka. Det blev väl ungefär som vi hade tänkt. Jag kan tycka att mina bilder var i snällaste laget men det fungerade.

Ibland när man får kritik, det kan bara vara ett litet myggbett till kritik, så tar det djupt in i själen. Allt blir uppochner för en stund. Denna enda människa som gav lite kritik blir mycket viktigare än all positiv respons. Om de flesta skriker positiva saker och en enda viskar nåt negativt så är det det negativa man hör. Varför är det så?

Requiemet recenserades i NSD och han var inte nådig.
Jag citerar:
"På samma skärm projiceras de bilder av fotografen Anders Alm som ackompanjerar verket. De är bilder som är tagna både ute i naturen och på detaljer i kyrkan året om. De skall återspegla de som sjungs men ofta känns kopplingen oklar. Detta är en oerhört vacker medeltida kyrka. Att då smälla upp en stor projektorduk mitt framför altaret som visar delvis oskarpa bilder måste vara en av årets mindre lyckade idéer till nytolkning. Bilderna känns ärligt talat helt malplacerade och de stör koncentrationen väldigt mycket. De lever ett eget liv och tar fokus från musiken vilket kanske inte riktigt var tanken. Vissa idéer bör helt enkelt förbli sådana."

Blev jag knäckt?
Nånting mycket märkligt hände. Jag brydde mig inte det minsta. Jag kände inte ett uns av irritation eller smärta. Helt likgiltigt läste jag recensionen som om jag överhuvudtaget inte var inblandad. Varför blev det så?

Mozarts Requiem

2010-11-01T20:34:00.000+01:00

Håller just på att avsluta ett riktigt roligt jobb.
I Nederluleå kyrka på lördag 7 november framförs Mozart Requiem. Kyrkorgeln är orkestern och kören är Nederluleå Kyrkokör. Till det kommer några sångsolister och mina bilder. Jag kommer att projicera ett bildspel på en stor duk framme i koret. Bilderna är tagna i kyrkan och i närområdet. Gammelstadsviken, Luleälven och skogen runt kyrkbyn. I morgon är det första repet med bilder och allt. Antar att en del justeringar behöver göras. Jag oroar mig lite för vissa bildväxlingar, det är svårt att höra vad de sjunger och speciellt när det är på latin. Dirigenten Andreas har lovat att ge mig ett tecken i de svåraste partierna. Det kommer säkert att gå bra.

Natten

2010-10-12T16:48:00.000+02:00

Det blev så att arbetsdagen avslutades med en riktig vitaminkick. Eller glädjehopp. Eller lyckorus. Jag monterade och gjorde färdig de två första bilderna till en utställning jag ska delta i. Vernissage i Korpilombolo första december. Mina två medutställare är Jatte Eriksson och Mats Wikström. Jatte tror jag kommer att visa måleri och emalj och med Mats är det alltid lite osäkert eftersom han håller på med så mycket. Men det blir kanske video.
Det är under Nattfestivalen som vi ska ha vår utställning.
Nå, vitaminkicken bestod i att få se dessa två bilder inramade och klara. Fan vad kul. Det är en enorm känsla att få göra nåt som kommer direkt från en själv. Utan filter av beställare och andra som ska värdera och bestämma hur slutresultatet ska se ut.

Tur och Retur

2010-10-10T19:17:00.000+02:00

Årskurs 6-9 i Luleå har blivit erbjuden att delta i ett projekt som heter Tur och Retur som handlar om utanförskap. Meningen är att eleverna ska berätta om sina tankar och erfarenheter av utanförskap.
Skriva filma eller fotografera. Det är där jag kommer in i bilden. Jag har haft inspirationsföreläsningar för eleverna. Ingen fotokurs utan jag har pratat och visat bilder för att väcka lust, intresse och ge inspiration. Om jag har lyckats låter jag andra bedöma, men jag tror att det gått ganska bra.
Det är otroligt nyttigt att bli tvingad att sätta ord på sånt som är hur självklart som helst för mig.
Vad är en bra bild? Vaffö de då? Varför fotografera?
En dag hade jag tre föreläsningar på raken och varje tog ca en timme. Det är längesedan jag har varit så trött på kvällen.

Visa Pour L´Image

2010-09-21T20:50:00.000+02:00

Lite sent omsider kommer en liten rapport från Visa Pour L´Image i Perpignan. För andra året i rad och för andra gången totalt åkte jag ner på fotofestivalen. Det är DEN stora bildjournalistiska fotofestivalen i världen. Alla är där.
Bildvisningar, fotografträffar, utställningar, fester, sol och bad är vad det handlar om. Det är en överväldigande massa bilder. Bra och mindre bra. Eftersom det är journalistik det handlar om så finns det mycket bilder från de stora nyhetshändelserna i världen. Irak och Afghanistan. Haiti. Mycket krig umbäranden och eleände. Men sammanlagt otroligt inspirerande och trevligt. Det är rent av vanebildande.
Några bilder:

En av de stora utställningarna var en retrospektiv av legenden William Klein.

Här, på samma plats och på samma bild. Närmast kameran William Klein och längre bort i, glasögon, Eugene Richards, signerande böcker. Två av de riktigt stora. Jag fick en bok signerad av Richards och tänkte även köpa en av Klein men typiskt franskt så fanns det inga med engelsk text. På en internationell festival.

Varje kväll kan man se en riktigt bra producerad bildvisning som bl.a. tar upp de stora nyhetshändelserna under året. Då är det inte alltid som den fotografisk kvalitetet står i centrum. Man kan antingen se den på Campo Santo, en utomhusarena, där man kan få allt översatt via hörlurar, eller på Place de La Republique. Då kan man sitta och äta och dricka och vara så där lagomt fokuserad.

I Palais des Congres pågår det seminarier och fotografpresentationer hela dagarna. Allt på franska. ÄÖven engelsktalande fotografer intervjuas på franska och översätts via lurar. Ganska styltigt.

När allt fotorelaterat är slut för kvällen, kring midnatt, då träffas man på Cafe de La Post och fortsätter fotodiskussionerna och tar en öl eller två.

SFF release

2010-09-19T15:49:00.001+02:00

Mitt förbund, Svenska Fotografers Förbund, har uppdaterat sig. Ny web, ny logga, ny grafisk profil och nydesignad tidning. I torsdags var det releasefest för detta runt om i landet. Jag var i Skellefteå.
Vi var uppkopplad tillsammans med Helsingborg, Göteborg, Örebro, Stockholm och Falun. Det var en katastrof. Tekniken fungerade inte alls. Man varken såg eller hörde nånting, ja man hörde lite mer än man såg. Annars var det trevligt att träffa kollegor från Västerbotten.
Webben ser bra ut. Loggan är bra i vissa utföranden, i andra får jag synrubbningar och kan överhuvudtaget inte titta på den. Tidningen har jag sett i utdrag och den ser mycket snygg ut. Då är det bara det lilla att fylla den fina designen med nåt vettigt. Och det återstår ju att se.

F-Stoppers

2010-08-09T21:09:00.000+02:00

Har hittat en fantastisk videobloggsida som handlar om fotografi. Bland annat med bakomkulissernafilmer. Här finns mycket att lära sig.

Urkult

2010-08-08T15:59:00.001+02:00

Delar av helgen tillbringade jag på musikfestivalen Urkult i Näsåker. Jag har tidigare hört talas om den och bara med positiva ordalag. Anledningen till att jag åkte denna gång var att Nurmen Lintu skulle ha två föreställningar där. Jag är ju nästan med i en musikgrupp eller jag är verkligen med i en musikgrupp men spelar inte. Spela är ju det jag helst skulle vilja göra. Jag tror att många fotografer är musiker som är tondöva eller bara inte tillräckligt musikaliska för att kunna bli musiker. Visst är det så? Med mig är det så i alla fall.

Nå, min uppgift är att sköta om det bildspel jag har gjort. Både med egna bilder och andras bilder.
Detta en parentes.
När vi gled in i Näsåker sent på onsdag kväll kände jag mig som hemma. De femhundra bofasta hade plötsligt utökats till 5000.
Att uppleva Urkult är som att förflyttas till 70-talet. Tjejerna såg precis ut som då. Men i ett ögonblick av otäck klarsynthet insåg jag att det gör inte jag.
Jag har aldrig sett så många dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder, och killar med kjol på ett och samma ställe.
Jag har varken dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder eller kjol men kände mig som hemma ändå.
Det var länge sen jag kände doften av jazztobak men den var fortfarande lätt att känna igen.
Jag har aldrig känt så mycket kärlek, solidaritet och värme i en så stor folksamling.
Jag har aldrig varit på en så vänlig festival. Inga knutna nävar eller testosteronstinna hanar som ska visa vem som är starkast. Det är en kramtät fesival.
Detta måste vara unikt.
Dessutom mycket bra musik. Min toppupplevelse var MU från Portugal som spelade nån slags balkaninspirerad extatisk dansmusik. Dessutom såg jag Den Fule, Nina Ramsby och Ludwig Beghe Trio, Theresa Andersson, Dag Vag, Esbjörn Hazelius.
Det var första gången men antagligen inte sista.

En minut

2010-07-30T09:22:00.001+02:00

Jag hörde åskan börja mullra och klev upp och kopplade ur datorer och tv:n. Gick och hämtade tidningen och satt mig vid köksbordet. Plötsligt var det som om det blev natt. Jag tittade ut genom köksfönstret och såg det ni ser på första bilden. Hämtade kameran och tog en bild. Sextio sekunder senare hade allt förändrats. Ett skyfall, fast egentligen inte eftersom regnet kom från sidan, fyllde torget med vatten på ett sätt jag aldrig upplevt. Fascinerande hur allt kan förändras på en minut.

I Sune Jonssons fotspår

2010-07-09T11:33:00.008+02:00

En av mina stora fotografiska förebilder är Sune Jonsson. En av tre svenska fotografer som har fått Hasselbladsstipendiet. De andra två är Lennart Nilsson och Christer Strömholm. Men i mina ögon är Sune Jonsson störst. I veckan fick jag den stora äran att för ett litet ögonblick gå i Sunes fotspår. Jag och kulturredaktör Erik träffade Eva i Kukkola. Hon och hennes familj finns med i två av Sunes böcker. Bilder från Bondens år, 1967 och Jordgubbar och Mjölk, 1994. Nu har tredje generationen tagit över jordbruket och en fjärde generation är född. I dagens Norrbottens Kuriren kan man läsa vårt reportage.

Ny design

2010-06-17T15:10:00.003+02:00

Jag testar att göra om bloggens design. Den kanske kommer att ändra på sig några gånger under den närmaste tiden eller inte. Jag lägger in en bild från min utställning om Spelmansstämman i Gammelstad som jag för andra året i rad kommer att visa på just Spelmansstämman i Gammelstad. Välkommen till rundlogen på friluftsmuseet Hägnan under kommande lördag och söndag.

Nöjd

2010-06-11T12:26:00.002+02:00

Det känns som om jag var lite väl pessimistisk i mitt förra inlägg. Man kan uppfatta det som att jag aldrig är nöjd med vad jag gör. Det är inte sant. Livet vore odrägligt om man alltid var missnöjd.
Det som kanske är svårast är att känna att alla inblandade i processen är nöjda. Vi har ju olika utgångspunkter med våra jobb som i slutändan ska smälta ihop till en helhet. Vi ser ju olika saker i bilderna och det är väl inte alltid vi förstår varandra till 100%.
Jag är nog nöjd med mina bilder till 85%. Eller kanske 84%. Eller kanske 86%.

Picture Imperfect

2010-06-10T09:00:00.005+02:00

Det händer att jag överskrider mina gränser. Mer än en gång har jag tagit på mig ett jobb som jag känt att detta klarar jag nog inte av. Lite som humlan ni vet. Det har väl inte alltid blivit fantastisk bra men det har blivit OK och jag har samtidigt blivit en bättre fotograf.
Jag kan konstatera att det inte blir lättare med åren. Man tycker ju att erfarenheten är nåt att luta sig mot men det vete fan. Om det beror på att jag ställer högre och högre krav på mig själv eller om mitt självförtroende har minskat, men det känns som att jag borde prestera mer och bättre. Mina uppdragsgivare är för det mesta nöjda men inte jag.
En annan sak som jag gör, som jag egentligen inte kan, är att skriva fotoboksrecensioner. Tur att jag inte ska försörja mig på det för det tar en evig tid att få ihop en vettig text. Jag skriver ju så lite så att det är som att börja om från början varje gång. Men de bli väl antagligen helt ok eftersom jag får dem publicerade på Norrbottens-Kurirens kultursida. Det är jag mycket stolt över.
Just nu brottas jag med Jens Assurs Hungerböcker.
På min hemsida kan ni läsa det jag fått ihop. Senaste recensionen var Kent Klichs bok Picture Imperfect

Fotografträff

2010-06-04T12:41:00.003+02:00

Igår hade ett gäng frilansande fotografer en liten vårfest. Konkurrenter/kollegor träffades för att äta och dricka lite gott och sen spelade vi minigolf. Varken ätandet eller minigolfen gick speciellt bra. Maten var ok men jag hade precis dragit ut en tand så det gjorde själva ätprocessen lite besvärlig. I minigolfen fick mitt lag storstryk trots att vi tyckte att det gick riktigt bra.

Perpignan 2010

2010-05-29T16:19:00.006+02:00

Då har planeringen inför årets Perpignanresa börjat. För mig blir det andra gången men antagligen inte sista. Förra året reste vi med PFK och deras gruppresa och det var toppen. I år däremot försöker vi ordna eget boende i centrala Perpignan och det verkar gå bra. Jag trodde nog att allt redan var uppbokat. Hotellet vi bodde på ifjol låg ca 15 minuters promenad från centrum och man blev lite less att gå den vägen flera gånger varje dag. Framför allt på natten efter en seriös kväll på Cafe de la Post
Vad det är för program har jag ingen aning om men det blir säkert bra. Och blir det inte bra så blir det säkert trevligt ändå.
Vi ses i Perpignan 30/8-5/9 2010.
Bilden från en bildvisning i fjol på Place de la Republique under medelhavets kvällshimmel

Den snygga våren

2010-05-17T19:38:00.004+02:00

Det börjar bli för sent för i år. Vårsmutsen städas i rask takt bort från våra gator, och med den försvinner mina vårmotiv. Jag har fotat denna fula tid under några år på olika sätt. Först svartvitt och småbild och iår blev det med allas vår Hipstamatic. Jag vet inte om det är ett projekt men det kan kanske bli.

500 fotografer

2010-05-16T10:31:00.003+02:00

Låt mig tipsa om en blogg, 500 photographers, som när den är färdigbloggad kommer att innehålla 500 fotografpresentationer. Ambitionen är att lägga upp 5 nya fotografer varje vecka i 100 veckor. Den innehåller naturligtvis bilder, en kort presentation i text och i många fall även en kort videofilm. Filmen kan vara en intervju, fotografen i arbete eller en bildvisning.

A Moment in Time 2

2010-05-11T21:16:00.005+02:00

Att ta bilder på kommando är aldrig lätt. Ännu värre om bilden ska tas ett speciellt klockslag. Jag skrev om projektet i mitt förra inlägg.
Vad som har hänt sen dess är att bilderna har blivit publicerade.
När klockan var exakt 17.00 satt jag i bilen på väg hem från mina svärföräldrar. Jag försökte skapa nåt spännade genom bilfönstret men det misslyckades totalt. När jag kom hem, ca tre minuter över fem, knackade jag på hos lillsonen. Där satt han och spelade gitarr och tittade på film. Human multitasking. Jag fixade lite med ljuset och tog en bild fem över fem. Den skickade jag in.
Nu har samtliga bilder som togs detta enda ögonblick runt hela jorden publicerats på New York Times hemsida. Ta en titt.

A Moment in Time

2010-05-04T20:07:00.004+02:00

New York Times har uppmanat fotografer jorden runt att delta i ett projekt de kallar A moment in time. Söndagen den 2:a maj skulle man ta en bild 15.00 GMT, vilket var 17.00 svensk sommartid. Jag lyckades inte exakt 17.00 det blev 17.05, men det är tydligen godkänt det också. Jag deltog med ovanstående bild. Det är min son Simon som hänger sig åt Human Multitasking.
De fick in över 10.000 bilder och det orsakade naturligtvis datorproblem.
Riktigt vad som kommer att ske med bilderna vet jag inte. Men en del (alla?) kommer att visas på New York Times bildblogg

Fakturera ihjäl dom jävlarna

2010-04-05T18:53:00.002+02:00

Jag tycker fortfarande att det är svårt att ta betalt. Visst har jag blivit bättre med åren och har för det mesta gott samvete när jag skickar min faktura. En gång i tiden, en kort period, höll jag på med porträttfotografering av privatpersoner. Det var svårt på många sätt och vis men att ta betalt var det svåraste. Den delen av min verksamhet la jag ner efter ett år.
På bloggen ”A Photo Editor” finns det två intressanta artiklar om att ta betalt. Från två helt olika utgångspunkter.
En diskussion med unga fotografer som försöker få ihop till brödfödan och en artikel om nån som verkligen kan ta betalt utan att skämmas.
Fotografen och skribenten Göran Segeholm har i ett avsnitt av sin bildradio ett inlägg om fotografer och fakturering. Han säger att fotograferna har en tendens att fakturera ihjäl dom jävlarna. Lyssna och begrunda avsnittet från den 7 mars.

Hunger

2010-03-23T20:30:00.000+01:00

Vad är det med Jens Assur? Egentligen borde jag ha största respekt för honom. En duktig fotograf som inte sitter med armarna i kors. Han får saker och ting gjorda. Dessutom är det viktiga saker han vill berätta om och han har åsikter som i mycket överensstämmer med mina. Varför kan jag inte uppbåda någon som helst entusiasm över hans arbeten?
Nu kan jag inte bedöma det bildmässiga i hans senaste projekt ”Hunger ” eftersom jag bara sett ett fåtal bilder på TV och nätet. Men att höra honom prata om projektet är som att skruva upp en mekanisk docka. Han säger de rätta sakerna men väldigt opersonligt och distanserat utan tillstymmelse till personlig övertygelse. Projekten är välmenande, grandiosa och obegripligt stora.
”Och himlen därovan” var ett projekt som blev två stora böcker finansierade av LO. Bara titeln säger ju en hel del.
Böckerna handlar alltså om allt under himlen. Inget litet ämnesområde.
Nu har han tagit sig an världens ekonomiska problem och påstår sig även ha funnit en lösning.
Jag är kanske orättvis, men det är nåt som inte stämmer.

Gråt inga tårar

2010-03-07T19:36:00.002+01:00

Jag har deltagit i ett oräkneligt antal grupprojekt. Och lika ofta har jag sagt att detta är sista gången. Jag blir så lätt frustrerad när inte alla är lika ansvarstagande som mig. Det är inte så att jag tycker att alla ska göra som jag vill men de ska i alla fall göra sin del. Ofta har det varit lite si och så med den delen. Men på nåt sätt har alla projekt kommit till ett avslut som i alla fall kan anses som ok. Det är väl som att föda barn, man glömmer det smärtsamma och kastar sig med lust in i ett nytt projekt. För att göra saker tillsammans är ändå otroligt tillfredsställande i ett ensamyrke som fotografens.
I går var jag på premiär på ”Gråt inga tårar” på Norrbottensteatern. Snacka om grupprojekt. Eftersom jag fotograferar nästan alla Teaterns uppsättningar så har jag lite insyn i arbetet. Det är många viljor som ska jämkas samman av regissören som naturligtvis har sista ordet.
Jag var på teatern den dagen när ensemblen träffades för första gången. Många kände varandra sen tidigare och för andra var det många nya bekantskaper. Vilken känsla och stämning i fikarummet. Det riktigt osade av kreativitet och förväntningar. Trots att jag inte skulle vara med i arbetet, förutom att ta bilder många veckor senare, så blev jag smittad av skaparlust och positiv energi.
Tillbaka till gårdagskvällen. Efter premiären var det en liten fest med tal och avtackningar. Samma positiva känsla infann sig nu i andra ändan av processen. Det här har vi gjort tillsammans och det blev bra.
Jag längtar efter ett nytt projekt som jag kan dela med någon.

Upphittade citat

2010-03-02T16:28:00.004+01:00

Bakom min skrivare hade det ramlat ner två papper med två sparade citat.

Ett av Magnums Wayne Miller angående vad som kännetecknar en god fotograf:
"Han har stor talang, nog så inåtvänd, är ganska egoistisk och har radarblick när han är ute på fältet. Privat är han hetlevrad, ombytlig och blir lätt besviken och är sällan lyckligt gift.
En god fotograf kommer dessutom ofta för sent till middagen."

Ett annat citat som jag också sparat vid något tillfälle:
"Framför oss ligger möjligheter skickligt maskerade till problem."

Bättre sämre än bättre

2010-03-01T17:31:00.002+01:00

Jag återkommer till detta med tekniken. Den digitala tekniken. Det är helt perfekt i uppdragssammanhang. Men mitt lustfotograferande har fått sig en knäck. Visst film finns ju att köpa och kamerorna samlar damm i skåpen så egentligen är det ju bara att sätta igång.
Men.
Startsträckan har blivit lång.
Jag höjer inte på ögonbrynen över hur fantastiska alla digitalkameror är. Hög upplösning och jättemånga pixlar och skitskarpt och snabbt och stort och dyrt. Det behöver inte bli bättre. Det börjar bli så bra att det blir tråkigt. Snart kan man ju ändra skärpedjupet och fokusplanet i efterhand. Oj skärpan borde ha legat 1 dm längre bort och skärpedjupet skulle nog vara lite längre. Det fixar datorn till. Kameran känner igen ansikten och när människorna ler.
Vad ska jag göra då?
Det som verkligen fick mig glad och triggade igång nån slags kreativitet var när jag köpte Hipstamatic appen till min Iphone. Små bildfiler, konstiga färger, oskarpt och eländig teknik på alla sätt och vis. Skitkul. Tror det är dags att kameratillverkarna börjar göra kamerorna sämre istället för bättre. Och nej, det är inte samma sak att försämra bilderna i efterhand i photoshop. Det är i fotograferingsögonblicket det ska ske.

Norrlandsdagar

2010-02-15T21:01:00.008+01:00

Har varit på årets "firmafest" för oss frilansande fotografer. Vi brukar kalla Norrlandsdagarna så. Tre dagar fulla av föreläsningar, workshops, leverantörsutställningar, möten och fest. En sak som får mig lite konfunderad är att så få av Svenska Fotografers Förbunds 2500 medlemmar deltar.
För mig är detta en verklig inspirationskick. Jag gillar naturligtvis inte allt som visas men det ger ändå en positiv känsla att få höra och se alla olika typer av fotografer och fotografi.
En tråkig sak var att den amerikanske fotografen Brenda Ann Kenneally hade fått förhinder. Sånt händer. En stor eloge till arrangörerna som lyckades få tag i henne så att hon var med oss online och berättade kort om sitt fotograferande. Senare på kvällen fick vi också se hennes bilder projicerade utomhus nere vid älvstranden. Bilden ovan kommer från det tillfället.
Som avslutning vill jag bara säga att min 54-åriga kropp inte riktigt är kompatibel med fest till klockan tre två dar i rad. Men det lilla besväret var det värt.

Borg Meschskandal

2010-01-09T19:08:00.000+01:00

När jag var i Kiruna härförleden träffade jag MS på badhuset. Han jobbar som badvaktmästare. Det borde han inte göra.
I början av året var han föreståndare för Kiruna Kommuns bildarkiv som bl.a. har hand om Borg Meschs bildskatt. Det är lätt att använda ordet unik men i detta fall är det verkligen unika bilder vi pratar om. Bilder från en stads födelse. Från vildmark till gruvmetropol.
MS hade byggt upp en väl fungerande verksamhet. Tillsammans med sina medarbetare har han digitaliserat och gjort Borg Meschs bilder tillgängliga för världen. Och i våras lade kommunen i sin kulturfientlighet ner arkivet.
Det är inte annat än en skandal. Borg Meschs bilders konstnärliga och dokumentärta värde är så stort att det är en riksangelägenhet. Jag förstår inte att jag och övriga fotosverige inte protesterade högljutt när nedläggningsplanerna blev kända.
Men efter mitt möte med MS, som blev uppsagt och fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till, som vaktmästare på badhuset, vaknade jag till och kände att någonting borde man göra. Men jag vet inte vad. Är det någon som har en bra idé?

Sanndrömmar

2009-12-06T19:29:00.000+01:00

Att vara frilansfotograf är som att köra en gammal tvåtaktare som har dåligt inställd tomgång. Det går ryckigt. Ibland står det nästan still och tidvis är det hysteriskt mycket att göra. Vid dessa hysteriska tidsperioder kan min drömverksamhet också stegras. Jag får mardrömmar, eller kanske jag ska säga otrevliga drömmar, där det inte går så bra. Jag missar fotograferingar, kör till fel stad eller rentav till fel land. För mig är det jätteviktigt att aldrig komma sent och att då inte komma alls blir ju snarast en mardröm.
I helgen slog mina drömmar in.
Jag hade en fotografering på lördag eftermiddag vid 17 tiden och när jag satt och åt en god middag och drack ett glas vin så slog det ner som en blixt. Jag var 2½ timme sen. Eller rättare sagt det var kört. Jag försökte efter bästa förmåga förtränga detta för att inte förstöra lördagen, det gick ju ändå inte att reparera skadan då.
På söndag skickade jag ett sms och bad om ursäkt och förklarade mig, jag orkade inte ringa just då.
Lördagen bestod av veckohandling, brödbak, skidskytte på TV, julmarknad, middagsgäster, och konstvernissager som jag gick omkring och hade dåligt samvete över eftersom jag inte hade tid att gå. Det blev för mycket för min lilla hjärna. Fotograferingen slank emellan några av de grå. Pinsamt är ordet. Mänskligt är ett annat. Jag är tacksam om mina drömmar inte slår in allt för ofta.

Genialt

2009-11-28T19:39:00.004+01:00

Jag är inte säker på om det var jag som kom på denna geniala idé, men den dök upp i ett samtal med några kollegor. Vi säger att det var jag.
Nikon och Canon, jag bjussar på detta.
För mig är ett problem med det digitala att jag fotar alldeles för mycket. Nästan oreflekterat rasar bild efter bild in på minneskortet. Det blir nästan aldrig fullt. Jag jobbar hela tiden med att får ner antalet exponeringar och bli lite mer eftertänksam. Det är svårt. Det blir nästan alltid för många exponeringar.
Jag har alltså kommit på en lösning som kameratillverkarna ganska lätt kan effektuera.
Jag föreslår en ny inställningsfunktion på kameran. Man ska kunna välja ett valfritt antal exponeringar, exempelvis 36. (För er som aldrig fotat med en småbildskamera så vill jag bara informera att så många exponeringar fanns det på en rulle. Vissa rullar hade förvisso 24 exponeringar men det var ganska ovanligt.)
Efter det att man tagit 36 bilder så låser sig kameran i ett valfritt antal sekunder ( man byter alltså film ). Sen kan man köra 36 exponeringar till. Osv.
Detta tvingar fotografen att vara lite mer eftertänksam. Jag skulle iallafalll gilla detta. Att göra detta rent tekniskt måste ju vara en baggis.

Väntansbild

2009-11-18T14:01:00.002+01:00

Väntar

2009-11-18T13:57:00.001+01:00

Om det är nånting man blir bra på i detta yrke så är det att vänta. Jag har säkert väntat bort nåt arbetsår under mina yrkesår. Just nu fotograferar jag drygt hundra personalporträtt på ett företag i Luleå. Det är gjort ett bra tidschema men om mina fotomodeller inte följer det så spelar det ingen roll hur bra det är. Så detta inägg är tidsfördriv i väntan på nästa fotografiska insats.

Sista rutan

2009-11-12T14:48:00.002+01:00

Igår smög sig ett jubileum förbi utan att kasta den minsta skugga över tillvaron. Eller kanske det var utan att förgylla tillvaron. Den 11 november 2007 var jag och fotograferade en liten folkmusikfestival i en by utanför Luleå. Festivalen går av stapeln varje år lördagen innan farsdag. Lokalen är en norrbottensgård som samtidigt är bostad för han som är arrangör.
Det som är jubileet i sammanhanget är att då tog jag min sista/senaste filmrulle. Efter det har jag bara fotograferat digitalt.
Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag saknar mina negativ.
Det blir mer och mer sällan som jag öppnar mina väl ordnade negativpärmar med tillhörande kontaktkopior. Alla kemikalier har blivit för gamla och förstoringsapparaten skulle behöva in på service. Mörkrummet har jag fortfarande kvar. Enda gångerna jag går in dit är när jag ska sätta på radion eller fylla kaffebryggaren med vatten. Annars samlar det bara damm. Så länge som jag har kvar min verksamhet i nuvarande lokaler kommer mörkrummet att få stå kvar. När jag flyttar packar jag ner det i lådor i väntan på analoga tider.

Inlägg från I-phone

2009-11-09T15:41:00.006+01:00

Första gången jag såg en Iphone fick jag akut habegär. Jag brukar inte vara sån. Nu är jag stolt ägare av en telefon som egentligen innehåller mer funktioner än jag behöver. Men behov kan man ju alltid skapa om de inte finns. Helt i onödan skriver jag detta inlägg från telefonen och även bilden är en telefonbild. Jag måste ju testa.
Efter lite mix och trix lyckades jag med både men text och bild. Jag laddade hem en "app" som heter Blog Press och verifierade min epostadress på Blogger och då fungerade allt som det skulle.
Fantastiskt.

Umeå Jazzfestival

2009-10-26T18:55:00.005+01:00

Det gjorde susen. Kramp i pekfingret, ömma benhinnor och lite mer öronsus än vanligt. Utöver detta en bunt nya jazzbilder både till min egen jazzsamling för en utställning nån gång i framtiden och bilder till SYNK bildbyrå .
Jag och Johan Gunseus som båda är knutna till bildbyrån har förutom många musikaliska upplevelser fyllt på bildbyrån med färska jazzbilder umgåtts och haft trevligt.
För att nämna några artister: Yun Kan 10, Norrbotten Big Band med Carla Bley, Motif, Lina Nyberg m.fl.
Den största musikaliska upplevelsen var utan tvekan den israeliske basisten Avishai Cohen och hans medmusikanter. Om ni inte känner till honom så föreslår jag ett besök på Spotify eller i närmaste skivbutik.

Det var ett tag sedan

2009-10-21T18:49:00.004+02:00

jag gjorde nåt inlägg här.
Livet är i limbo. Mellan ingenting och nånting. Närmare ingenting. Ingenting av intresse att förmedla. Jag gör det som måste göras och ingenting mer. Nästan.
I helgen ska jag i alla fall på Umeå Jazzfestival och lyssna och fota. Bilderna kommer att läggas in på Synk bildbyrå som jag är med i. Det blir ju ett eget projekt i miniformat. Ingen beställare, bara av egen lust.
Att bara göra det andra vill att man ska göra blir i längden deprimerande, och i förlängningen ger det sämre och sämre bilder. En helg med jazz och fotografi kommer att göra susen.

Räkneverk

2009-09-11T20:53:00.002+02:00

Såg plötsligt att mitt räkneverk har hoppat från drygt 4000 till 11000 utan att jag ens märkt det. Det tog mig drygt ett år att få 4000 besökare och nu på bara några dar så har det nästan tredubblats. Är det nåt fel eller?

Aldrig Twitter

2009-09-11T20:10:00.004+02:00

Var allt detta med nätet ska sluta kan man ju inte ha en enda aning om. Både personligen och rent allmänt. Hemsida, självklart, blogg, kan man ju testa, facebook, tveksamt, men twitter, aldrig.
Hemsida har jag haft ganska många år vid det här laget. Att jag har blogg är onödigt att säga. Numera är jag även innehavare av ett facebookkonto. Problem är att bestämma vad som ska på hemsidan vad som ska bloggas och vad som lämpligast för facebook. Det är jobbigt att leva.
Det var resan till Perpignan som fick mig att ta steget. Trots att jag i viss mån retade mig på att ungdomarna höll på med sin I-phone och facebookade och twittrade hela tiden så hade det på nåt sätt en positiv inverkan på mig. Från total skepsis gick jag till lätt tveksamhet till att bli medlem i detta selekterade nätverk. Det känns bra och förvirrande. Lite kul att umgås? med människor som man väldigt sällan träffar i den riktiga världen och människor som fanns i mitt förra liv. Förvirrande för att jag inte riktigt förstår hur det fungerar. Det ger sig väl.
Men twitter, aldrig.

Perpignan 3

2009-09-06T19:17:00.000+02:00

Det är bara överväldigande. Fantastiska utställningar i otroligt vackra och speciella lokaler. Gamla kyrkor, fängelser och kloster.
Bildvisningar under bar himmel i den mörka och ljumma medelhavsnatten. Intresset för bildjournalistik verkar vara nästan oändligt. Bildvisningarna på kvällarnasamlar 2500-3000 personer på Campo Santo och nästan lika många på Place de la Republique. För att komma in på huvudarenan Campo Santo får man köa i en halvtimme. Sen pågår en välregisserad visning i ca 2 timmar. Med det bästa och det värsta. De bästa bilderna och de värsta händelserna. Jag bilderna är väl inte alltid i toppklass, ibland riktigt dåliga, men sammantaget en upplevelse.

Perpignan 2

2009-09-05T10:06:00.003+02:00

Efter att ha sett Eugene Richards utställning "War is personal" känns det nästan meningslöst att titta på nåt mer. Det är nåt av det starkaste jag sett. Egentligen ett ganska självklart sätt att göra fotojournalistik av krig. Han visar vad som har hänt med de som kommit tillbaka från kriget och deras anhöriga. Det var så lyckat att Richards visade utställningen när jag var där.
För övrigt.
Fransmännen borde lära sig engelska. Det är rent allmänt otroligt trevligt. Sent blir det på nätterna. Jag har badat i Medelhavet. Bildorgien fortsätter.
På bilden ses Eugene Richards när han visade utställningen.

Perpignan 1

2009-09-04T01:53:00.001+02:00

Vi kom hit ganska sent igår kväll så idag var första hela dagen i Perpignan. Det är fotofestival, en bildjournalistisk sådan. Alla är här. Även jag.
En kort resumé över dagen. Vi har hunnit med en bråkdel av alla utställningar. Av de jag sett stack två ut ordentligt. Den gamle Steve McCurry, en klassisk bildjournalist. Medlem i Magnum och medarbetare i National Geographic. Underbart vackra bilder. Nära utan att vara påträngande. Sen var det Callie Shell som visade sina bilder om/av Barack Obama i en gammal kyrka (den finns med på bilden). Otroligt enkla och okonstlade bilder men fantastiskt bra.
Vad övrigt. Ha alltid skor med släta sulor i Frankrike. Det är lättare att få bort hundskiten då. Vi har haft födelsedagsfest för Sofie. Champagne och tomtebloss. Jag har sett Eugene Richards och imorgon ska jag se hans utställning War is personal. Han är en favorit. Jag lagar bättre risotto än restaurangen vi åt på. Perpignan är en stad att älska.

Publishingpriset

2009-08-31T20:50:00.005+02:00

Landstingstidningen är en personaltidning för de anställda inom Norrbottens Läns Landsting. Den har blivit nominerad till ett tidningspris som heter Publishingpriset. Eftersom jag är en stadig medarbetare i denna tidning sen 6-7 år tillbaka så tar jag åt mig en del av äran. Arbetet med denna tidning är ett av mina favorituppdrag i mitt diversifierade frilansliv.
Trots att det är en personaltidning som betalas av arbetsgivaren så är det ganska högt i tak. Det nummer som ligger till grund för nomineringen innehåller bl.a. ett tema om problemen att orka jobba till pensionen inom vården. Jag visar omslaget och ett bildreportage om en barnmorskas dag på jobbet.

Surströmming

2009-08-21T15:22:00.004+02:00

Det finns bara en maträtt som kan få det att verkligen vattnas i munnen på mig. Det är surströmming. I kväll blir det premiär med vår bostadsrättsförening och imorgon blir det en repris med ett gäng gamla vänner. Jag äter strömmingen på enklast tänkbara sätt. Tunnbröd (Dahlgrens), mandelpotatis, lök och smör. Ja, öl och snaps förstås. Det får bli en tjeckisk lager och en gammelnorrlands. Jag äter och rensar samtidigt. Inga klämmor för min del. Det brukar bli 7-10 strömmingar.

From Back Home

2009-08-02T14:06:00.003+02:00

Igår publicerades min senaste fotoboksrecension i Norrbottens Kuriren. Den bok jag pratar om är Anders Petersens och JH Engströms "From Back Home" som handlar om Värmland, eller kanske inte, den är bara fotograferad där. Jag får redan nu erkänna att jag har lite svårt med JH Engströms bilder. Det är lite Kejsarens nya kläder för mig. Nu vill jag inte på nåt sätt påstå att jag är det lilla barnet som avslöjar allt, men i princip. Om du förstår vad jag menar.
Den fick för övrigt ett stort pris på Fotofestivalen i Arles.

Var finns bildjournalistiken?

2009-07-28T15:19:00.003+02:00

Jag sitter i min sommar-rastlöshet och surfar runt på olika bildjournalistiksiter som Magnum Photos, VII Photo Agency och NOOR och blir andlös av denna mängd fantastisk fotojournalistik som tar upp otroligt viktiga ämnen. Men var publiceras alla dessa bilder förutom på nätet? Inte verkar det vara i Sverige i alla fall. Jag har på intet sätt koll på allt men jag undrar verkligen när Paolo Pellegrin, James Nachtwey eller Jan Grarup hade ett bildreportage publicerat i en svensk tidning. Jag har en känsla att det bara är vi fotografinördar som får ta del av deras fotokonst. Antingen när vi letar upp dom på nätet, åker på fotofestival eller besöker ett galleri.

En iakttagelse

2009-07-19T18:42:00.004+02:00

Jag bor ju i ett av Norrbottens största turismål. Gammelstads kyrkstad finns med på UNESCOS:s världsarvslista. Från mitt köksfönster och från min altan så ser jag varje sommar hundratals turister som promenar omkring med kameran på magen. Om det är ett heteropar som turistar så är det i 95 fall av 100 mannen som står för fotograferandet. Ofta med både stillbildskamera och videokamera. Ibland har de varsin kamera och någon enstaka gång är det bara kvinnan som fotograferar. Vaffö ä de på detta viset?

Perpignan

2009-07-18T11:07:00.003+02:00

Äntligen har jag kommit till skott tack vare mina kollegor på SYNK bildbyrå. Jag ska åka till fotofestivalen VISA pour l'image i sydfranska Perpignan. Det är en fotofestival där den journalistiska bilden är i fokus. Vad jag har hört verkar det vara nog så mycket eländesfotografi men jag hoppas på en mix av bra bildjournalistik. Det känns extra bra att få åka i år eftersom jag inte kommer iväg på någon semestertripp utan jag sitter mest på altanen och känner hur rastlösheten ökar för varje dag.
Alla är där, dvs de flesta namnkunniga fotojournalistikgurus brukar finnas på plats. Antingen personligen eller med utställningar.
Förutom fotografin så blir det trevligt med lite umgänge på uteserveringarna i den ljumma medelhavsnatten. Det är livsnödvändigt att ha nåt trevligt att se fram emot. Något som bryter av mot vardagen.

Viktiga ögonblick

2009-07-17T19:49:00.004+02:00

Jag såg Jan Troells "Maria Larssons eviga ögonblick", äntligen. Jag har hört så mycket gott om den och den var fantastisk. För att koncentrera sig kring det fotografiska. Vilken känsla det måste ha varit när varje bild blev så viktig. Man kan inte smälla av trehundra bilder på ett motiv och hoppas att nåt blev bra. Det var i princip ett knäpp som gällde. Och då fick man fan vara koncentrerad.
Jag saknar redan filmen och den långsammare och mer eftertänksamma process som det innebar.
Jag saknar förväntningarna innan filmen var framkallad.
Jag saknar stunden när man drog fram filmen från framkallningsdosan och fick se bilden för första gången.
Jag saknar kontaktkopiorna.
Jag saknar mina negativpärmar som blev min dagbok.
Jag saknar det oranga ljuset i mörkrummet.
Jag saknar lukten av fix.
Jag saknar känslan när man efter fyra försök gjorde den perfekta kopian.
Jag saknar inte det analoga i mitt uppdragsfotografernade.
Jag funderar på att Tri-X ska få komma in i mina egna projekt igen. Vi får se.

Stora porträtt

2009-06-28T20:03:00.001+02:00

Det är mycket som ska till för att jag ska känna mig nöjd med ett publicerat jobb. Mitt jobb, formgivarens jobb, tryckarens jobb, allt ska fungera som en helhet. Halvtaskiga bilder kan i en duktig formgivares händer bli till ett utomordentligt slutresultat. Skitbra bilder kan bli helkass om layoutpersonen har vaknat på fel sida om typometern.
Det här jobbet tycker jag blev riktigt bra. Uppdraget var att ta nära porträtt på Norrbottensteaterns skådisar till affischer som hängs upp i hela Luleå. Jag och informatören Marika kommunicerade (en bra att göra grej). Jag testade lite olika ljus som Marika fick ta ställning till. Vi var överens om vilket som var bäst. Vi pratade om uttryck och vinklar. När fotodan var kommen så visste jag ganska exakt vad som skulle göras. Marika var med så vi kunde prata igenom varje porträtt innan vi gick vidare till nästa. Själva fotograferingen av ca 20 personer tog inte mer än halvannan timme.
I bildbehandlingsledet bestämdes att de skulle bli svartvita (det är nästan alltid bäst med svartvitt).
Nu sitter det uppe porträtt på 15 skådisar som ska spela Tjechovs Måsen till hösten. Jag är i alla fall nöjd och Marika är nöjd. Hur det är med de femton vet jag inte, men man kan ana att inte alla är lika nöjda, det brukar vara så. Men nu sitter de där för allmän beundran/förundran och de kan bara gilla läget.

Vernissage

2009-06-24T13:04:00.005+02:00

I går hängde jag utställningen på Norrbottens Museum. Eller jag och jag, det var mest Ulf och Gunnar som jobbade. Det blev snyggt och känns otroligt tillfredsställande. Både NSD och NK (lokaltidningar) var där och skrev lite i dagens tidningar. Ofta när jag blir intervjuad känns det som jag aldrig får nåt vettigt sagt. Men förresten så pratas det alldeles för mycket kring bildkonsten. Det är bättre om bilderna själv får kommunicera i mesta möjliga mån. Bildkonst där essän kring verket är viktigare än själva verket blir meningslöst för mig. Och det jag gör är ju så enkelt och okomplicerat att vem som helst kan ta till sig det. Fotografier på människor som lever och gör det människor gör.
Ikväll klockan 18 är det vernissage med musik av Luleå Hembygdsgille och klockan 19 är det annan musik, Melodier man minns, i fiket med Rolf Lindströms Trio.
Kom.

Jazz&Folk

2009-06-16T16:34:00.003+02:00

Något av det bästa jag vet är att lyssna på bra musik och att fotografera.
Det kan knappast bli bättre än att kombinera dessa två storheter. Det är precis vad jag gjort i en utställning som egentligen är två utställningar. De ska visas på Norrbottens Museum under sommaren.
Jazzdelen, om Norrbotten Big Band, är fotograferad under sju års tid. Både på uppdrag och privat. Den utställningen visades första gången på Kulturens Hus under Swedish Jazz Celebration i mars 2007.
Folkdelen är fotograferad från 1976 och fram till 2009. De senaste bilderna är bara två veckor gamla. Den utställningen visades första gången två dagar under Spelmansstämman i Gammelstad helgen före midsommar.
På min hemsida hittar du ett bildspel med utställningens samtliga bilder och lite folk- och jazzmusik.

Folkmusik

2009-06-04T15:55:00.004+02:00

Att få göra en utställning är verkligen en ljuspunkt i tillvaron. Just nu är jag färdig med en liten sammanställning av bilder från Spelmansstämman i Gammelstad. De inramade bilder står i givakt och väntar på golvet i min ateljé.
De första bilderna tog jag 1977 och de senaste kommer att bli purfärska. Jag fotar på lördagen och hänger upp några på söndagen.
Hela processen med att göra en utställning är tillfredställande. Välja bilder, kopiera, skära passepartouter, rama in, fixa affisch, hänga, pusta glas, göra katalog, numrera och titta och njuta. Bilderna blir bara bättre och bättre desto längre in i arbetet man kommer.
Om ni har vägarna förbi Gammelstad helgen innan midsommar så förslår jag ett besök i rundlogen på friluftsmuseet Hägnan. Hinner ni inte det så kommer samma bilder att hänga på Norrbottens Museum resten av sommaren.

Framtiden

2009-05-29T19:57:00.001+02:00

Jag var på fotograffika i morse. Fem luttrade och medelålders herrar, om än i olika delar av medelåldern, diskuterade framtiden. Det blev en ganska ilsken och uppgiven (går det ihop) stämning när vi pratade om framtiden för vårt skrå.
Pelle visade upp en reklamaffisch han hittat på stan. Där erbjuder sig en fotograf? att ta studentbilder. Det är väl inget märkvärdigt, men priset är det. Två timmars fotografering, 50 digitala bilder och några kopior, om jag kommer ihåg rätt, för 850: -. Inklusive moms. Det blir ju inte ens lönsamt om man tar det svart.
Tidningarna förser skrivarna med kameror, passbilder tas av polisen, arkivbilder kan man köpa bulkvis för en spottstyver, läsarna skickar in mobilkamerabilder, och ingen betalar för ordentliga bildreportage. Vad ska vi fotografer egentligen leva av?
Det är verkligen lätt att göra tekniskt bra bilder idag. Fantastiska kameror och datorprogram som alla får med modersmjölken. Bilderna gör sig nästan själv. Skarpa och klara kort. Varför ska någon betala mig flera tusen kronor per dag när grannen/kollegan som är fotointresserad har en så bra kamera och ett så långt objektiv? Han tycker ju att det är kul att få en bild publicerad, och pengar det tjänar han ju på sitt jobb.

Brottning

2009-05-28T21:34:00.000+02:00

Jag går en brottningsmatch med mig själv. Analogt versus digitalt. Just nu håller jag på att sammanställa en utställning med bilder från Spelmansstämman i Gammelstad 1977-2008. Det är en salig blandning av dior, färgneg, Tri-X och digitalt. Allt kommer i slutändan att bli svartvitt och skrivas ut på en A3 skrivare. Det är första gången jag producerar en hel utställning via datorn.
Diafilm har jag aldrig gillat, färgneg var väl OK, digitalt har ju sina fördelar men Tri-X är bäst. Just nu fotograferar jag bara digitalt och tycker egentligen att det är toppen.
Men.
Jag har svårt att få nån riktig ordning på alla digitala filer. Det blir väldigt oöverskådligt. En kontaktkopia är överlägsen som översikt och samtidigt blir det en slags dagbok. Negativet går ju alltid att titta på. Man behöver inte starta nån speciell apparat (läs dator). Eftersom negativet är ett föremål finns det på nåt sätt alltid kvar. Det känns svajigt med det digitala. Hårdvara och mjukvara förändras. Det som är standard idag är ohjälpligt passé imorgon. Hårddiskar kraschar och CD skivor åldras fortare än man anar. Ettor och nollor byter plats, error error.
Uppdragsfotograferingen kommer alltid att ske digitalt men jag överväger ett fortsatt liv för det analoga med mina egna projekt. Men jag vet inte. Är det nån som vet?

Osminkat

2009-05-27T20:23:00.000+02:00

Det finns en trend, eller åtmindstone en trendunge, att fotografera osminkade modeller/kändisar. Jag läste nånstans att modetidningen Elle hade varit sååå modiga. Tänk att det är modigt att fotograferas och publiceras och se ut som en riktig människa.
Undrar hur det är med människorna i EU parlamentet som vi snart ska rösta fram. Efter fem år i detta gigantiska moras har man nog tappat kontakten med den verkliga verkligheten så frågan är om man är människa eller byråkrat. I vilket fall som helst så ska jag rösta, men inte på det parti som företräds av två så sminkade och antagligen photoshoppade kvinnor att man knappt känner igen dom. Undrar vem dom tror att dom lurar?

Att blogga eller inte.....

2009-05-25T17:24:00.004+02:00

Med tanke på hur få läsare och få kommentarer min blogg har så borde jag egentligen lägga ner. Det är som att ropa rätt ut i öknen. Men jag fortsätter. Jag får väl ta mig själv på allvar och inse att bloggen är egentligen bara för mig själv.
Jag skulle vilja skriva mer dagbok men kommer mig aldrig för, så detta får bli min lilla enkla dagbok. Hoppas att bloggandet en dag övergår i ett mer personligt och djupt gående dagboksskrivande. Då kommer det inte att bli på nätet.
Jag måste hålla med Micke Berg när han skriver att han nästan alltid saknar texter när han ser på fotografi. Att kombinera text och bild är ett bra sätt att kommunicera. Ska man göra både och själv så kräver det mycket tid. I alla fall om man har några kvalitetskrav. Det blir ju vanligare på dagstidningar att skrivaren tar bilder också. Antagligen skulle helheten bli bättre om det var fotografen som både skrev och fotograferade. Texten går ju alltid att fila på men en misslyckad fotografering är svårare att rädda.

Yngve är död

2009-05-21T18:03:00.000+02:00

Jag fick ett tråkigt telefonsamtal i veckan. Ett samtal som kapade bort en viktig del av mina sista tonår.
Yngve är död.
Yngve, poeten, den debattglade, storsossen, kamraten, sjukpenionären.
När jag började umgås med Yngve för 34 år sedan var han ungefär lika gammal som jag är nu. Kring femtio. Han dog 84 år gammal. Hans lilla etta på Bergsgatan i Kiruna var en slags ungdomsgård. Där samlades vi ungdomar, drack vin, spelade poker, sjöng, hånglade, diskuterade innan det var dags att gå på disco och ännu en gång bli besviken på att man inte vågade närma sig just den tjejen. Ibland gick vi tillbaka till Yngve. Han sov nog aldrig. Han köpte inte ut åt oss, vi fick bara vara där. Han älskade oss och vi älskade honom. Jag har alltid undrat vad våra föräldrar tänkte. Nu är Yngve död och en del av min ungdom försvann.

Han skrev en dikt åt oss som finns på bilden. Jag ska leta fram den och minnas.

Det var på tiden

2009-05-16T17:46:00.004+02:00

Sen mitt husorgan Norrbottens-Kuriren gick över till tabloid så har det inte gett några bildmässiga rysningar att slå upp tidningen. Detta skyller jag inte på fotograferna utan på de som styr över innehållet och layouten. Minst sagt skittråkigt. När tabloiden är som bäst så är den ett riktigt bra medium för bildjournalistik. Men då måste man våga lite. Låta bilderna breda ut sig och våga göra dragningar. Den bästa bild försvinner snabbt i ett gytter av spalter, annonser texter och massvis med andra små bilder. Därför säger jag nu: Det var på tiden.
I torsdags fick Andreas Wälitalo (foto) och Per Öbom (text) breda ut sig över fyra sidor. Antalet sidor i sig är ointressant men om materialet är bra så blir man glad. Det är så här det ska se ut. Bra bilder som berättar. Form och innehåll i symbios. Om ni inte har möjlighet att se reportaget i tidningen så kan ni se bilderna (fler än i tidningen) som ett bildspel här. Men det var bättre på papper.

Kvalitet lönar sig

2009-05-11T20:21:00.004+02:00

För mig är papperstidningen någonting heligt. De flesta argument jag har verkar vara känslomässiga. I alla fall om man pratar med yngre människor som aldrig har prenumererat på en dagstidning överhuvudtaget. På min lokala nivå (Luleå) känns det som om tidningarna inte på något sätt tror på sin pappersupplaga. De säger att de gör det men det märks inte. Upplagorna sjunker och allt fler förväntar sig att få ta del av allt på nätet. Gratis.
Jag hittade en föreläsning på den utmärkta siten, TED-ideas worth spreading, med en designer som verkar ha rönt en viss framgång. Det gör en pappersnostalgiker som mig glad. Kvalitet lönar sig. Kolla in det här.

Digitalt nätverkande

2009-05-09T11:50:00.004+02:00

Diskussioner om sociala nätverk på nätet har en förmåga att dyka upp när man minst anar det. När Ulrika Knutson föreläste på Publicistklubben årsmöte här i Luleå så dödförklarade hon i det närmaste Twitter. Dagen efter hade vi Bildbar och då pratade Paulina om sitt Twittrande och som Twitterauktoritet (jag hade ju kloka Ulrikas ord i ryggen) hävdade jag Twittrandes snara död. Det här är bara början sa Paulina och då tog min auktoritet slut.
Finns det anledning för mig att vara orolig för min yrkesframtid om jag inte anammar allt det nya nätverkandet? Jag tror inte det. I min värld är det bättre att fokusera sin energi på det väsentliga. Umgås IRL, knäppa snygga kort, dvs göra bra jobb och vara ärlig med mina egna bilder.
Jag vet egentligen ingenting alls om Twitter och Facebook. Jag har aldrig ens varit där och försökt lära mig. Men nu när jag skriver detta inlägg så surfar jag runt lite random i Twittervärlden. För att uttrycka mig diplomatiskt, det mesta jag dyker på inspirerar det mig inte det minsta. Korta meningslösa meddelanden bara för de närmast sörjande. Varför slösa bort min korta tid med att meddela omvärlden att jag äter frukost? Har jag inget mer intressant att komma med är det lika bra att vara tyst.
Däremot hittade jag ett bra exempel på hur Twitter kan fungera inom olika intressesfärer. Magnum Photo har en Twittersida som fungerar som ett slags nyhetsbrev. Där finns det otroligt mycket intressant för en fotografinörd som mig. Dessutom använder de Twitter för att skapa direkta samtal mellan Magnums medlemmar och den intresserade allmänheten. Kolla gärna in detta via Magnums Blogg.
Sammanfattningsvis så är det inte antingen eller utan både och. Som vanligt.

Bildbar på Grodan

2009-05-07T19:41:00.001+02:00

Veken, Maria och Paulina

Paulina

Ikväll hade vi (Luleås fotografer) besök av två söderifrån kommande fotografer. Detta under det paraply som vi kallar Bildbar. Fotograferna var Paulina Holmgren från Skellefteå och Maria Fäldt från Piteå. Paulina berättade framförallt om sitt uppdragsfotograferande och Maria om ett porträttprojekt hon arbetar med. Det är alltid lika inspirerande att få höra hur andra "håller på". I den lilla grupp som vi är finns det också utrymme för alla att komma med frågor och kommentarer. Jag har svårt att ställa mig upp i större församlingar och göra min röst hörd, jag är alldeles för blyg, men här går det bra. Jag kan gärna hålla egna fördrag och bildvisningar, då är man på nåt sätt auktoritet, men från auditoriets horisont blir jag tyst.
Jag blev tvungen att ta sista bussen hem vid 22.30, då var samtalet fortfarande i full gång. Får väl höra på fredagens fotograffika vad de kom fram till.

Valborg

2009-05-01T14:45:00.001+02:00

Vi firade Valborg hos några goda vänner som bor en lite bit utanför Luleå. God mat, dryck och massor med musik. Årets majbrasa var nog en av de finaste och samtidigt en av de minsta jag upplevt. Det var en privat majbrasa bara för denna lilla vänkrets.
Ett av de viktigaste vårtecknen i min tillvaro är Storspovens drillande när den går in för landning på en åker. Jag har sett den från bilen ett antal gånger under april månad men aldrig hört den. Men så i natt när vi kommit hem från festen och jag öppnade balkongdörren för det var så kvavt i sovrummet, då smög sig ljudet in under täcket. Nu är jag redo för sommaren.

Jazzobild på jazzomat

2009-04-28T18:48:00.004+02:00

Min gamle vän Curt Bröms, en mycket duktig icke yrkesfotograf, ställer ut jazzfotografi på Jazzomat, en liten restaurang i Luleå. Jazz är näst fotografi Curts stora passion (jag nonchalerar hästintreset) i livet. Och vad kan vara bättre än att kombinera dessa två storheter.
Den översta bilden är Curts och föreställer Chet Baker spelandes på Bodens Jazzfestival för många år sedan. Den nedre bilden föreställer Curt under hängningsarbetet på Jazzomat för några dagar sedan.

Väl valda vänner

2009-04-27T20:24:00.004+02:00

Jag har varit i Stockholm i helgen på utställningar, årsmöte, inspirationsdagar och fest. Det bästa är att få träffa kollegor och gamla vänner som jag inte sett på flera år. Man behöver komma ur sin ensamtillvaro som frilansare nån gång emellanåt.

Snapsröra

2009-04-12T19:55:00.001+02:00

Påsken är en riktig mathelg. Vi hade hemma storsonen under påskhelgen. Som fattig student så har han inte råd att äta kött alltför ofta, så de senaste dagarna har blivit en köttorgie. Fläskfilé, entrecôte och lammstek. Grillen togs fram för första gången i år. En riktig Webergrill med riktig träkol naturligtvis. El och gasolgrillar göre sig icke besvär.
Gubbröra eller snapsröra är ett måste på påskbordet. Och naturligtvis till midsommar och till jul. Vi har hittat ett recept som slår allt jag prövat. Så här ser det ut:

Sturehofs snapsröra

Ingredienser:
2 dl fintärnade matjesfiléer
2 dl fintärnad kokt potatis
4 knappt hårdkokta ägg
Sås:
4 msk majonnäs
8 msk créme fraiche
(Jag brukar ta mest creme fraiche och endast använda majonäsen som krydda till angenäm styrka och smak. )
4 msk finhackad rödlök
4 msk vardera av finskuren dill och gräslök

Gör så här:
Rör ihop såsen och blanda i sill, potatis och ägg.
Röran vinner mycket på att dra till sig några timmar – godast brukar den dock vara dagen efter, på knäckebröd.
Och naturligtvis till detta Gammal Norrlands akvavit.

Sämre och sämre

2009-04-11T15:58:00.001+02:00

Om man kan något eller tror sig kunna något så är det en bra idé att ge sig in i en pedagogisk situation av något slag. Man måste tänka efter och formulera sig på ett sätt som är begripligt för dom som inte kan lika mycket som dig själv. Det ger insikter, som gör dig bättre på det du håller på med. Det får dig att stanna upp och tänka efter.
Förra helgen hade jag en förelsäsning/seminarium, eller vad det nu var, för NK:s skrivande journalister.
Så här uppfattar jag situationen; Allt eftersom fotgraferna går i pension, och det handlar om de flesta inom fem år, så kommer inga nya fotografer att anställas. Istället förser man skribenterna med en lite kompaktkamera. De ska ju ändå bara ta porträtt. Min uppgift denna lördag var att göra reportrarna till bättre fotografer. Jag läste nånstans att bara sex procent läser en hel text men i stort sett alla tittar på bilderna. Vad är då viktigast? Bilden eller texten. Egentligen vore det en bättre idé att utbilda fotograferna i lite skrivande istället för att utbilda skrivarna i lite foto.
Jag tror att de (tidningsledningen) biter sig själv i svansen. Man kan inte lura läsarna hur länge som helst och ge dom en produkt som sakta blir sämre och sämre. Första intrycket är viktigt i de flesta sammanhang. Det spelar ju ingen roll hur intressanta och bra texterna är om ingen läser dom. Bra bilder och bra layout väcker lust och leder läsarna in i texterna. Och det är just layout och bilder som det sparas in på. Reportrarna ska ta sina egna bilder och göra sin egen layout utifrån olika mallar. Detta kommer att sluta illa.

Gå på promenad

2009-03-28T17:42:00.001+01:00

Vårvinter är för övrigt ganska uppfodrande. Man måste bara ut i solen och njuta. Att sitta inne och titta på skidskytte och njuta känns inte riktigt ok. Men man kan ju göra båda. I morse innan skidskyttet så tog jag mig en promenad på Luleälven. Det är en av de få gånger som jag är positiv till snöskotrar. Hela älven är totalt genomkorsad av skoterspår. Hårda skoterspår som man kan gå på utan att sjunka ner. I övrigt är dessa maskiner bara ett irritationsmoment. De låter illa och luktar illa och spyr ut en jävla massa skit i luften. Men så länge som dom gör bra promenadspår så står jag ut.
Jag ska nyansera mig lite. Det finns många som använder skotern som ett transportmedel för att på ett enkelt sätt ta sig ut i naturen. Det är inte dom jag klagar på. Däremot alla som bara kör framochtillbaka så fort och så många gånger som möjligt. De som kör efter vägarna inne i samhället. De som kör och förstör skogsplanteringar och naturskyddsområden. I deras skotrar skulle man hälla socker i bensinen ( men det fungerar visst inte).

Vårvinter

2009-03-15T16:33:00.001+01:00

Nu börjar den obarmhärtiga vårvintersolen avslöja det som vintern så taktfullt har dolt. Oputsade fönster, blekglåmig hud, allsmuts som har fallit ner från himlen under senaste halvåret. För ett par år sedan började jag fotografera allt det fula i denna förfallotid. Idag la jag till några bilder till den samlingen. Dom bilderna orkar jag inte göra iordning just nu så ni får se några årsgamla bilder istället. Vad ska det bli av dessa bilder då? Tja, kanske ingenting mer än just detta.
För övrigt är det ganska skönt att ljuset börjar återvända. Dom skitiga fönstren får man blunda inför.

Djur i Norrbotten

2009-03-05T11:43:00.004+01:00

Ett sätt att använda sina bilder är naturligtvis att lägga ut dom på nätet. Jag har en ganska omfattande hemsida. Idag har jag uppdaterat den med ett bildspel med djurbilder. Det är bilder som jag samlat på mig under ganska många år och i många olika sammanhang. Alla bilder är tagna i Norrbotten. Förhoppningsvis kan dessa bilder utökas med fler och bli en utställning nån gåmg i framtiden.

Jägaren som samlar

2009-03-04T18:34:00.002+01:00

Det känns som jag ställt denna fråga tidigare: Vad ska man göra med alla bilder?
Med uppdragsbilderna är det ju inga problem. De har ju en uppgift att fylla redan innan de tas. Någon känner ett behov och kontaktar mig. Mitt uppdrag är att i första hand tillfredsställa kunden och förhoppningsvis så blir jag också nöjd. Ren bruksfotografi, bilder som nästan aldrig kommer till användning utanför uppdragets ramar. Bilder som jag inte skulle sakna om dom försvann.
Sen jobbar jag med egna avgränsade projekt. Jazzmusiker, norrbottniska konstnärer, Den barnlösa byn. Det är också bilder som hamnar i ett sammanhang. Det är genomarbetade kollektioner med ett sammanhållet tema, som kan bli en bok eller en utställning.
Sen har vi problemet. Alla bilder som jag tar bara för att jag måste, för att det är så jävla roligt. Om kameran finns i handen, vilket den oftast gör, så kan jag inte låta bli. Jag blir både jägare och samlare i en och samma person. Jakten på ögonblick går ständigt vidare. Vägen som breder ut sig framför bilen, ett träd, artisterna på konserten, porträtt på sonen, utsikt från ett hotellfönster, ett snyggt ljus på ett hus. Bilder helt utan inbördes relation. Ibland blir det riktigt bra. Bilder som samlas i högar i kartonger eller på hårddiskar. Men vad ska man göra med allt?

Tack Kulturrådet

2009-02-18T17:36:00.001+01:00

Jag har sökt massvis med stipendier genom åren och även fått ganska många. I början av mitt yrkesverksamma liv var det ofta stipendier som gjorde att skattemyndigheterna inte behövde vänta på momspengarna. För vad ska man göra när inkomsterna inte riktigt täcker de utgifter man har. Naturligtvis blir det till att låna pengarna som var avsatta för moms och sociala avgifter. På det sättet sköt man problemen framför sig några månader. Det har hänt mer än en gång att ett stipendium gick raka vägen till skattemyndigheten. Idag har jag både bättre inkomster och bättre ordning.
Stipendier söker jag däremot fortfarande, både för mig själv personligen och för olika föreningar och projekt tillsammans med andra.
Till helgen ska jag och mina kamrater i Nurmen Lintu åka till Umeå för att spela på Umeå Folkmusikfestival. Vad de inte vet ännu är att jag idag fick besked från Kulturrådet att vi har fått ett bidrag på 40 000: - för att kunna fortsätta att turnera med denna föreställning. Förvisso hade vi sökt över 200 000: - men med 40 000: - kommer vi ändå en liten bit längre.
Verkligheten är ju så att ingen arrangör har råd att betala vår föreställning utan bidrag som täcker en del av kostnaderna. Antingen skyhöga biljettpriser och ingen publik eller låga biljettpriser för lite intäkter. Brakförlust i vilket fall som helst. Bidrag är en nödvändighet. Kulturrådet knuffade oss en bit i rätt riktning.

Urin och spya

2009-02-08T19:55:00.001+01:00

Jag har varit på Jokkmokks marknad i helgen. Först och främst för att genomföra en föreställning av Nurmen Lintu på Bio Norden. Dessutom fick jag ett uppdrag av Norrbottens-Kuriren att bevaka några andra konserter. En med Sofia Jannok och en som kallas Låtar och Skrönor.
Min tanke var att åka bil upp med några vänner och ta buss hem på lördag. Jag gick in på Länstrafikens hemsida och använde deras reseplaneringsfunktion. Jag fick två träffar. En buss som gick klockan 8 på morgonen vilket var nog så tidigt med tanke på att vår föreställning börjar kl 12. Men det var nästa träff som förvånade mig en hel del. Avgång från Jokkmokk 10.45 och ankomst till Luleå 18.20, sjutton mil och nio timmar och fyrtio minuter senare. Denna planeringsrobot hade gett mig ett förslag att ta bussen från Jokkmokk till Arjeplog vidare till Skellefteå och sedan till Luleå. Exakt hur lång omväg det blir i km vet jag inte men i tid blir det ca sju timmar. Dåligt förslag. Det är nog dags att programmera om ResRoboten.

Förutom musik, frusna fötter, marknadsstånd, goda vänner, mat och dryck så fick jag vara med om en unik upplevelse i just drickgenren. Vi satt där och drack vår öl när Mikael kom med en tesked och liten burk med en lätt gulfärgad vätska. Vältalig som han är la han ut texten om det unika som denna burk innehöll. Detta var antagligen enda chansen i vårt liv som vi fick ynnesten att smaka denna brygd. Smaken beskrev han som en blandning av urin och den smak man har i munnen när spyorna har tagit slut men kräkkramperna fortsätter. Men vi fick absolut inte tacka nej.
Naturligtvis kan man inte tacka nej till alkohol kryddad med björngalla. Jag måste bara säga att denna björngalla kommer från en norrbottnisk lagligt skjuten björn och inte från nån björngallefarm i Kina.
Smaken var inte så hemsk som Mikael beskrev den men lite urin var det allt. Om dess välgörande och stimulerande egenskaper kommer att förändra mitt liv återstår att se, men det var i alla fall en trevlig kväll.

My space

2009-01-30T14:57:00.006+01:00

Vår musikföreställning Nurmen Lintu har blivit en del av MySpace och jag sitter just nu och uppdaterar med två nya låtar. Gå gärna in och lyssna här.

I morse var jag på vår varannanfredagsfotograffika på BO. Det är en fin början på helgen att få snacka skit med kolleger och äta en semla. Passade på att boka in en snabbkurs i blixtfotografering med Fotomicke. Jag behöver hjälp med alla teknikaliteter. Han är specialist på Nikon.

Det grå ljuset blir bara blåare och blåare och snart är det mörkt. Ikväll firar vi vår yngsta sons 20-års dag genom att gå på Kyrkbyns Kök för att äta och dricka gott och dyrt, men det är han värd. Kyrkbyns Kök är antagligen Luleås bästa restaurang och den ligger bara ett stenkast från där jag bor.

På lördag ska jag sjunga i kör för första gången i mitt liv, och kanske också sista vem vet. Det ska bli en intressant och lite nervös upplevelse. Tur att jag har med mig Anders.

Skitvecka

2009-01-16T21:44:00.004+01:00

Det har verkligen varit en skitvecka. Varken kroppen eller knoppen fungerar. Alla jobb känns just nu som misslyckade, eller åtmindstone mindre lyckade. Det kan ju visa sig att jag har fel när jag börjar jobba med att kopiera bilderna.
Vårt projekt Nurmen Lintu som jag skrivit om tidigare och som jag var ute och turnerade med i höstas väcks till liv för två nya spelningar. Först på Jokkmokks Marknad den 7 februari och sen på Umeå Folkmusikfestival den 21 februari. Om ni är i närheten så rekommenderar jag ett besök om ni gillar bra musik och bra fotografi. Jag har gjort några väldigt små förändringar i bildspelet. Jag har bytt ut en bild och tagit bort en annan. Den nya bilden ser du i början av inlägget.

Den omöjliga ordningen

2009-01-11T18:03:00.005+01:00

Jag håller på att läsa Lars Norens tegelsten till dagbok. Undrar om jag någon gång kommer att bli färdig. Det är verkligen högt och lågt, intressant och tråkigt. En sak jag har fokuserat på de senaste läsdagarna är allt städande och sorterande. Antagligen beroende på att jag själv städar och sorterar mycket just nu. Under trettio års fotograferande så samlar man på sig en hel del. Många negativ blev det och många kartonger med bilder finns det. För att inte tala om allt som inte ligger i kartonger. Dessutom de senaste åren en jävla massa digitala filer. På vilket sätt ska allt detta organiseras? Ska bilderna sorteras tematiskt eller kronologiskt? Eller kanske både och?
Det är egentligen ingen fråga som någon annan kan ge ett svar på. När man ger sig in i en period av försök till strukturering blir inte ordningen bättre utan bara en annan.
Just nu håller jag på att plocka ihop bilder till en utställning som ska visas under spelmansstämman i Gammelstad till sommaren. Det är bilder från 30 år. Många finns som kopior i olika kartonger, andra är bara negativ eller diabilder. Så långt innan jag kommer till en urvalsprocess så är det många timmar av letande och sorterande. Jag inser då att det inte ens är någon idé att sträva efter den perfekta ordningen. För den finns inte.

Bilden är inte från stämman i Gammelstad utan från ett sk buskspel i Avan.

Burn

2009-01-07T19:38:00.002+01:00

Jag måste än en gång skriva om David Alan Harvey som har blivit något av en förebild för mig. Inte för att jag på något sätt försöker bli som han men jag imponeras av det han håller på med. Han tillhör fotografkollektivet Magnum och har ett stort antal reportage i National Geographic bakom sig.
För två år sedan startade han en blogg som hette ROAD TRIPS. Som en spinoff effekt av den har han nu startat BURN, en hemsida för fotografi. Ambitionen är att den ska fungera som en onlineworkshop eller mentorprogram för alla som hittar dit.
Och intresset och behovet verkar vara stort. När han skrev på Road Trips så hade han flera hundra kommentarer på varje inlägg. Han startade stipendier, utlyste små tävlingar, inbjöd till workshops, ställde frågor och svarade på frågor. Jag fick känslan av att han tog alla på lika stort allvar och bemötte frågor och kommentarer med äkta intresse.

Så här skriver han själv på den nya sidan BURN: Since photography is what I seem to do best, and since my role as a photographer has extended into the photographic lives of others as a mentor, I will just do what little I can here on BURN to push all of you to use your eyes, hearts, and intellect in the most constructive ways. Either as documentary photographers or conceptual artists or whatever category of photography you may identify. Labels tend to be just that…labels. I do want BURN to have the windows wide open for whatever leading edge photography and writing may come our way.

BURN har internationella ambitioner. Jag skulle gärna se en svensk motsvarighet.

Årets Bilder

2009-01-04T14:47:00.001+01:00

Just nu skrivs det mycket om tävlingen Årets Bild som PFK arrangerar. Jag har aldrig varit med i någon slags fototävling. Istället tänkte jag utse mina egna Årets Bilder.
Jag har precis påbörjat mitt trettionde år som frilansfotograf i Luleå med omnejd. Omnejden är i första hand den s.k. Fyrkanten och i andra hand övriga Norrbotten.
Det är inget dramatiskt liv att jobba som frilansfotograf på landsorten. Uppdragen är oftast väldigt begränsande i både tid och ekonomi. Jobben i sig kan vara nog så intressanta men det blir inga bilder som vinner World Press Photo. Ska man överleva ekonomiskt på en liten ort måste man ha ett ganska brett register. On location lika väl som i studion ska man handskas med både möss, mannicker och människor.
Bilderna jag visar är ett tvärsnitt av mina uppdrag under 2008. De spänner sig från föreställningsbilder för Norrbottensteatern till tumstockar åt Ångsågen via illustrationer om Sjukhuskyrkan.
Du hittar bilderna under rubriken Årets Bilder på menyn till vänster på min hemsida.

Mot ljusare tider

2008-12-27T15:42:00.003+01:00

Jag bor så nära polcirkeln att vi nästan har midvintermörker och midnattssol. Lika deppigt som det är när det vänder mot mörkare tider kring midsommar lika trevligt är det när det vänder mot ljusare tider kring jul. I år kom vändningen den 21 december. Det blir plötsligt lite lättare att leva och enklare att vara fotograf. I går tog jag mig en promenad i Kyrkbyn för att njuta av ljuset som försiktigt håller på att återvända. Jag hade kameran med mig och tog några bilder som du kan se i collaget här ovan.

Tomhet

2008-12-25T20:45:00.000+01:00

Julledigt. Precis som under sommaren så är julen en tid helt utan uppdrag. Ingen vill ha mig, och det kunde inte vara bättre. Visst är det skönt att få sova tills man vaknar, men tyvärr är det ungefär samma tid oavsett om det är arbetsdag eller inte. Julafton är oftast helt okey. Jag tycker om förberedelserna. Slå in julklappar och laga god mat. Sen älskar jag verkligen julmaten och en god snaps och en god öl. Nu har jag inga små barn längre men det är roligt at få ge mina vuxna barn gåvor och jag vore oärlig om jag inte erkände att jag gillar att få julklappar också. Idag, juldagen är antagligen året tråkigaste dag. Allt är över och ingenting blir gjort. Det är samma känsla som när ett projekt är avslutat, vernissagen är över och boken är tryckt. Tomhet.
Jag har två ambitioner under julledigheten. Skriva en projektbeskrivning färdig för att kunna söka pengar och finslipa bildspelet till vår folkmusikföreställning "Nurmen Lintu". Vi ska visa den på Jokkmokks Marknad i början av februari och på Umeå Folkmusikfestival i slutet av samma månad.
21.05 är det konsert med EST på Svt2. Den vill jag inte missa.

Esko Männikkö

2008-12-13T15:30:00.003+01:00

Började min dag med att förbereda den förrätt som vi ska ha med oss på ett födelsedagskalas ikväll. Hann precis koka äggen när strömmen gick. Det har snöat kraftigt de senaste dagarna, och snön är blöt och tung, så jag antar att det var anledningan till strömavbrottet. Jag fick äta frukost och läsa tidningen i stearinljusets sken. Efter en timme kom elen tillbaka.
Klockan ett var det vernissage på Konsthallen i Luleå, den ville jag absolut inte missa. Den finske fotografen Esko Männikkö visar en stor samlingsutsällning i Konsthallens alla tre rum. Det var en mäktig utställning som jag måste besöka fler gånger. Vernissager är oftast dåliga tillfällen att titta på bilder, då ska man ju helst mingla omkring och prata med folk. Jag går tillbaka när jag vet att det är lite folk i omlopp. Männikkö själv var där men sa inte mer än 10 ord, han låter bilderna tala. Jo, sen pratsjöng han de fem första orden på Frank Sinatras "I did it my way".

Dokumentärfilm

2008-12-12T18:49:00.002+01:00

Det här är Sofia från NTI Gymnasiets mediautbildning. Som skoluppgift håller hon på att göra en dokumnetärfilm om mig. Det är mycket trevligt att få umgås med unga entusiastiska människor, och förhoppningsvis har jag med min erfarenhet av mediabranschen något bra att bidra med. Inte bara för henne utan även för övriga elever på skolan. Det kommer säkert att bli en kanonfilm.

Fem minuter

2008-12-10T17:11:00.002+01:00

Ska berätta om ett jobb och en bild som blev essensen av detta jobb. Vi skulle porträttera en skådespelare som efterträdde en avliden (i Luleå legendarisk) skådespelare som Jultomte i en levande julkalender. Eftersom det var skådespelaren och inte tomten som var huvudperson i vår artikel så var den viktigaste bilden en civil bild på honom. Jag tog de första bilderna under ett genrep. Sen gjordes intervjun. Under själva intervjun gick det inte att fota pga fult ljus och störande bakgrund. Men under tiden så funderade jag på vad jag skulle göra. Jag vill inte påstå att jag är lat men jag vill inte göra saker mer komplicerade än vad de är. Naturligtvis hade jag kunnat släpa honom runt halva stan för att hitta en lämplig miljö, men jag bestämde mig för att ta bilden här och nu. De bilder jag hade tagit tidigare var aktiva bilder så jag bestämde mig för att ta en Kronblombild. För er som inte vet vem Kronblom är så ska jag berätta att det är en tecknad seriefigur som helst tillbringar sin tid på sofflocket. Han är lat. Nå. Jag bad Kjell (skådespelaren) lägga sig på soffan och i samma ögonblick kom en kollega till honom in med sina hundvalpar. Då uppenbarade sig det rätta tillfället. Kjell ville på en gång leka och busa med hundarna och där kändes det som att bilden fanns. Fotograferingen tog kanske 4 minuter. Den kommentar jag fick från journalisten gick ut på att hon hade minnsann jobbat i över en timme och för mig tog det bara fem minuter. Hon sa det med glimten i ögat. Ibland betyder tiden allt och ibland så betyder den ingenting.

Oss demokrater emellan

2008-12-08T16:49:00.002+01:00

Då och då måste jag disponera om utrymmet i min arbetslokal. Idag behövde jag göra plats för en fotoskrivare. Stök och bök innebär alltid att bortglömda saker flyter upp till ytan. Det som bl.a. kom upp ur glömskans dammiga vrår var denna annons för Tylö bastu från någon gång på 70-talet, skulle jag tro. När vi flyttade till vår nuvarande lägenhet 1979 så satt ett fotografi av annonsen fastnaglad på bastuväggen. När den höll på att falla sönder fotograferade jag av fotografiet. Den är för anmärkningsvärd för att evigt glömmas bort.
Jag undrar hur annonsmakarna tänkte? Jag undrar om det blev nån debatt när den publicerades? Jag undrar om försäljningen ökade? Jag skulle definitivt INTE köpt ett Tylöaggregat med den annonsen som inspiration.

Julmarknad

2008-12-07T21:09:00.001+01:00

Det har varit en hård helg både för de svenska skidåkarna och för oss som älskar skidåkning på TV. Jag har i alla fall varit ute och fått lite frisk luft. På andra advent så har vi julmarknad i Gammelstad och som traditionen bjuder så gör jag alltid ett svep genom byn. En annan tradition är att kameran alltid följer med. För det mesta blir det inga bilder värda att visa men i år tog jag ett ganska snyggt kort. I färg.

Mitt första blogginlägg

2008-12-06T12:05:00.003+01:00

Detta är mitt hundrade inlägg. Det trodde jag aldrig när jag startade att jag skulle hålla ut så här länge. Som ett jubileumserbjudande så publicerar jag mitt första inlägg igen.

Den här bloggen är egentligen inte till för dig utan bara för mig.
Jag har under många år tänkt att jag skulle skriva en jobbdagbok som en minnesjournal för mina barn och eventuella barnbarn. Men det har aldrig blivit av förutom vid vissa speciella tillfällen.
Visst är det kul att ta en bra bild eller skriva en fantastisk text även om man bara lägger den i byrålådan. Men. Jag är nog en publicist i själ och hjärta och vill gärna publicera och dela med mig av de alster jag lyckas framställa.
I skapandet är man ensam, men en berättelse utan publik är en död berättelse. Ensamhet och gemenskap. Motpoler som samverkar och för livet framåt. Det är vad allt handlar om. Berättandets glädje och skapandets glädje.
Så därför tror jag att detta är rätt sätt för mig att genomföra denna jobbdagbok. Att även ha en slags publiceringsambition på denna blogg. Hur många som kommer att läsa den spelar egentligen ingen roll. Den finns iallfall där.
Jag kommer förutom att skriva om mitt jobb, både om uppdragfotografering och egna projekt, även att ge tips om fotografer, fotositer, nya böcker, utställningar, fotofestivaler mm.
Min ambition är att skriva den under ett år så ofta som jag orkar eller kan eller vill

Förskjutet fokus

2008-12-05T20:30:00.003+01:00

Två av mina intresserade elever, Eva och Marianne. Att visa den här bilden ger mig väl ingen ökad status som fotolärare men det har varit så få bilder på bloggen den senaste tiden.

Sen jag slutade med "dagboken" har allt gått på i sina vanliga fotspår, förutom idag. Jag har varit i Haparanda och haft fotoutbildning för Haparandabladets journalister. Haparandabladet är en lokal Tornedalstidning som kommer ut två dar per vecka. De har ingen fotograf anställd utan litar på sina skrivare. För dom är naturligtvis texten prio ett och bilden prio två. Jag hade tänkt ändra på det. Jag läste någonstans att nästan alla människor tittar på bilderna i en tidning men bara sex procent läser en hel text. Vad säger det? Är bilden eller texten det viktigaste?
Utbildningen gick naturigtvis inte ut på att ändra fokus utan möjligtvis förskjuta det en liten bit. Och sen ville jag ge dom konkreta tips på hur man med enkla medel och lite engagemang kan förbättra bildkvaliteten avsevärt.
Jag tyckte att det gick bra och jag hoppas att mina elever tyckte samma sak. Jag tror faktiskt att jag fick dom att tänka i lite nya banor och se vilka möjligheter som finns.

Dag 10

2008-11-28T18:39:00.001+01:00

Och inte fick jag Rubus Arcticus i år heller. Norrbottens Läns Landsting har delat ut Rubus Arcticus stipendiet sedan 1995 och hittills har ingen fotograf fått det. Det är inte riktigt sant, en fotograf har fått det men hon fick benämningen konstnär. Jag är inte det minsta bitter.
Arbetsdagen idag startade med sovmorgon till klockan åtta. Hur skönt som helst. På fm hade jag en fotografering på ett byggföretags kontor. Personalbilder och kontorsmiljöer. Väldigt positiva människor, nåt som kunde ha blivit en ökenvandring blev en riktigt trevlig stund. Tyvärr var nästan hälften av personalen borta så jag måste dit en gång till. Eftermiddagen tillbringades framför spisen inför morgondagens 50-års kalas.

Dag 9

2008-11-27T23:23:00.001+01:00

När jag skriver en dagbok på detta sätt känns det som att jag har ett tråkigt och enformigt liv. Inte i verkligheten men när jag läser om mig själv upplever jag det så. Knäpp lite kort här och knäpp lite kort där. Sitt framför datorn. Leverera. Har jag blivit en bildmaskin, som gör vad alla andra vill. Nu var det länge sen jag på allvar gjorde nåt eget, det är dags att skärpa till sig.
Idag har jag på fm flängt runt och knäppt en massa kort, och jag har precis kommit hem från Piteå där jag fotograferat NLL:s fest för pensionärer och för de som jobbat 25 år. Det kommer att publiceras i personaltidningen. Detta är näst sista dan på min jobbdagbok. Om jag fortsätter blir jag deprimerad.

Dag 8

2008-11-26T22:16:00.000+01:00

I morse blev jag också tvungen att kliva upp för tidigt. Jag skulle fotografera en frukostförelsäning med Johan Stael von Holstein på Aurorum Science Park i Luleå. Han pratade om entreprenörsskap. Näst efter kärlek så finns det inget bättre, enligt JSvH vill säga. Fotograferingsmässigt gick det inte alls bra. Totalt värdelöst ljus och egentligen också i fel lokal.
Jag hann inte lyssna färdigt för jag skulle ut till Sunderby Sjukhus för att fotografera på Hudmottagningen till en artikel i Landstingstidningen. Man kan säga att det blev lite för mycket på för kort tid för att vara optimalt. Men när jag kom till sjukhuset visade det sig att patienten som skulle vara med hade blivit sjuk? så det blev fyra mil bil helt i onödan. Jag hade alltså i lugn och ro kunnat stanna kvar på föreläsningen och gjort ett bättre jobb. Om det är något jag har blivit bra på genom åren så är det att vänta och att göra lappkast.
Tillbaka till Aurorum gjorde vi ( jag och en skribent från en reklambyrå ) ett svep för att ta bilder till Luleå Kommuns näringslivstidning Progress. Hem fram och tillbaka. In till stan för ett kompletteringsporträtt till en artikel åt Landstinget. Lunch. Eftermiddagen framför datorn.

Dag 7

2008-11-25T22:23:00.001+01:00

Lena fyller 50 år idag och vi har varit ett par i drygt 30 år. Denna dag har delvis gått åt till att göra förberdeleser inför 50 års kalaset på lördag.
Men lite jobb har jag allt hunnit med.
Personalbilder för en reklambyrå här i Luleå.
Porträtt på en som spelar jultomte till Landstingets personaltidning. Först i samband med repetitioner av Julkalendern i Stadsparken och efter det civila bilder.
Två av mina kamrater fråm SYNK bildbyrå var i stan och ville ta en öl ikväll. Jag tackade naturligtvis nej, kan inte gärna vara ute och dricka öl när min fru fyller 50. Dessutom visste jag att några vänner skulle komma på besök. Så det blev lite skumpa här hemma istället för öl på puben.

Dag 6

2008-11-24T22:00:00.000+01:00

Måndag igen. Bilen till verkstan för att byta den krockkudde som inte blev utbytt förra veckan pga felbeställning. Den blev inte bytt idag heller eftersom leveransen blev försenad. En krockkudde innehåller krut och då får den inte fraktas med flyg utan måste ta landsvägen. Antagligen blev den försenad eftersom det snöar och blåser.
Annars blev det innejobb hela dan. Färdigställande av bilder, telefonbokningar inför jobb senare i veckan. Och som vanligt när jag har tid över så gör jag lite bilder till min bildbyrå, SYNK.
På kvällen hade Publicistklubben en debatt/diskussion med Lars Borgnäs och Tomas Bresky om fördjupande journalistik. Eftersom jag är med i styrelsen så deltog jag i en middag med dessa två herrar innan debatten. Uppslutningen på mötet var väl så där, vi var ett trettiotal, men jag tror att alla var nöjda. Som vanligt inga fotografer i publiken.

Att misslyckas är bra

2008-11-22T14:39:00.003+01:00

Lena 1981.

När jag går igenom gamla negativ, som jag har gjort denna vecka, slås jag av och förvånas över hur bra många av mina gamla bilder är. De har en enkelhet, helt utan effektsökeri, och en direkthet som antagligen beror på att jag inte tänkte så mycket på den tiden. Mina kunskaper om komposition, ljus och teknik var grunda. Jag gick på ren känsla. De bästa bilderna jag tog för trettio år sedan är på intet sätt sämre än de bästa jag tar idag. Annorlunda men inte sämre. Jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det naiva sättet att fotografera. Tyvärr kan man som uppdragsfotograf inte tillåta sig lyxen att misslyckas, men att misslyckas är minst lika viktigt som att lyckas.

Dag 5

2008-11-21T16:33:00.001+01:00

Skönt med fredag, extra god mat och lite vin. Jag begär inte mycket mer.
Ännu en datordag. Ordnat proofprints/kontaktkopior på fabriksjobbet jag gjorde tidigare i veckan. Sorterade och städade i datorn. Brände DVD: er, kastade en massa skit och konstaterade ännu en gång att jag tar alldeles för många bilder. Måste skärpa till mig. Jag har precis köpt en ny kamera, Nikon D700, och äntligen verkar det som man kan lite till 100 % på autofokusen. Då blir det lättare att skärpa till sig och inte överfotografera (finns det ordet). Avslutade arbetsveckan med Nautilusträning.
För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av Sofia från en av mediautbildningarna. Hon ville också göra praktik hos mig till våren. Naturligtvis tackade jag ja. Idag ringde hon med ytterligare en fråga. De har till uppgift att göra en dokumentärfilm och hon funderade på att följa mig. Vad säger man! Jag ska bli dokumentärfilm, det blir säkert otroligt nyttigt att vara på andra sidan kameran. Antagligen blir det en näradödenupplevelse att se sig själv, men det bjuder jag på.

Dag 4

2008-11-20T17:46:00.000+01:00

Denna dagen ett liv, visst var det så Farbror Melker i Saltkråkan sa. Vad han egentligen menar är jag inte säker på. Var det att dagen var så lång och tråkig att det kändes som ett helt liv eller menade han att man ska ta tillvara på varje dag som om det vore ett helt liv eller...
Vet egentligen inte varför jag började dagens inlägg på detta sätt, men jag har haft en bra och lugn dag. Lite datorjobb, sortering och arkivering av veckans fotograferingar och sen har jag jobbat i mörkrummet och kopierat svartvita bilder resten av dagen. Trettio bilder som sträcker sig över trettio år. Så det blev nästan ett halvt liv denna dag.